Funktionsvarierades liv SKA bli till något

Det här är fortsättningen på inlägget: "När börjar livet för funktionsvarierade?"

När vi funktionsvarierade får genomleva och gå igenom samma handling och händelse nästan varje dag; det kan bokstavligen och huvudsakligen döda sinne och drömmar medan tiden av våra liv rinner iväg. Trots att de flesta av oss med funktionsvariationer vill vara i trygghetszonen hela tiden, men då innebär det att det aldrig kan bli någon förändring eller förbättring i våra liv. Vi har redan uppfattat alla de regler som vi får ha och vi röra oss i. Vi är samtidigt övervakade och har inte den sanna friheten som normala människor har. Vi kan inte påstå något annat. Då räcker det ändå inte med den känslan som vi föddes med att i hela våra liv har vi alltid svårigheter att handskas med och det göra att vi känner oss urgröpta och vilsna inne i oss själva. Det värsta är att vi aldrig kan få bukt av det. Vi är skuggade. Det värsta är det psykiska som vi har; Vi kan lätt komma in på den känslan och tanken som säger: "Jag är skrämd att det här är allt jag kommer någonsin att bli". DET BEHÖVS BOT I SYSTEMET, INTE VI!!