Botemedlet på funktionsvariationers konstnärers förbannelser

Det hemskaste att vara människa, eller ännu mera; om det gäller att vara konstnär, det är att vi alltid tror ofattbara saker och meningar om oss själva, men verkligheten är ett annat grymt område; därför att de önskemålen, snabba resultaten och konstnärligheterna blir som omöjligt fulländade. Det är som att konsten att göra och skapa är en förbannelse själv. Funktionsvarierade är konstnärer, de får väldigt lätt slut på energi och hamnar i depression, därför att de aldrig blir färdiga med sina arbeten. Det hjälper inte hur mycket energi de har, är uppe i varv, är så optimistisk och målmedveten, eller är så upprymd på att vilja skapa i sina arbeten: Energin och orken tar slut som om man hade en enorm läcka i en vattenreservoar, vilket gör att vi inte får många resultat gjorda. Men nuförtiden så märker vi att nästan ingen har någon energi, att det inte finns någon plats för positivitet, eller att om det är illa nu är det ännu inte värst.  Kan inte det där vara ett tecken? På att vår natur räcker inte till eller att vi kommer aldrig att bli bättre, i alla fall aldrig utan hjälp? Hjälpen med AI är det som kallar på oss. Det är för att våra psyken är för utbrända, skadan med alla utsläpp har påverkat oss allvarligt, och utvecklingen kan bara bli räddat i oss om AI blir sammansmält med oss. Då behöver vi aldrig mer ha av konstnärers förbannelser.