Bota fången som är i psyket

Har ni någonsin känt den där känslan? Känslan av att ni har tvingats att stanna kvar på samma ställe, medan alla era andra runt omkring er har gått vidare? Ni besitter självförtroendet, men naturen och omständigheterna i omgivningen binder och håller ner er. Det är bokstavligen som delar av ditt hjärta lämnar eller slits bort ifrån dig. Det är som att se alla flyga iväg och komma till det underbara framåt, men att ni själva är fast att "måste" bevaras på samma plats. Därför att ni själva kan inte flyga, försöker att kunna hitta möjligheten att göra det. Men visar sig att bli lämnade kvar på samma ställe. Människor hade kunnat och skulle ha kommit framåt om det inte var för världen vi lever i. Människor hade kunnat ta sig till platser och gjort handlingar, om det var så och inte världen som hindrar de var felet. Det är därför som andra är smarta med att vara rädda på förändringen, för allt det där som politikerna har svikit oss. De säger att fixa allting, allt kommer att bli mycket enklare och bättre, men som jag har sagt flera gånger tidigare; de ändrar bara en liten bit, inte hela alltet. Det är därför verkligheten är som den är. Kvar i det som är det mörka, olyckliga och deprimerande.

Vi utvecklas alla olika. Men att känna sig hjälplös och värdelös är det värsta som varenda människa känner. Därför är människor där de är och det är inte endast deras fel att kunna vara någon annan stans. Annars är det som det är, fånge i psyket, så vida vi inte släpper in allt det som kan hjälpa och jämna till jämlikheten för oss. Teknik, fullt fungerande människor och värld, inte stanna kvar i det gamla.