Fångar av förundran i verkligheten

Sedan begynnelsens tid så har människor alltid undrat och längtat efter något, tittat upp mot himlen; både när det är dagtid eller nattid där stjärnorna lyster och undrar: "Varför är jag här?" Både för att vi lever som människor i våra liv eller om det finns något annat därute, som vi vill komma till eller veta.

Det är sorgligt att vi än idag på samma gnagande, mentalkrävande och olycklighet för att inse att fortfarande vara där man är. Vi kan vara vart som helst i världen. Vid datorn, i bilen, butiker, ute på landet, i storstaden. Bara för att vara där man är dyker känslan upp att man är fast, kan inte komma dit där tankarna och drömmarna är nu. Allting där man befinner sig är så utdött att man bara vill komma bort därifrån, den anledningen kan få oss att känna oss som fångar som har osynliga tyngder på sig, vilket håller oss tillbaka. Det gör ont i hjärtat och tynger sinnet. Men då ska vi alla bryta den enfaldiga platsens väggar som vi är fast i. Det finns ingen anledning att för oss att stanna kvar på samma plats som vi lever i. Det är som att vi ska röra oss som en snigel igenom en hel öken. Det är lätt att tycka och känna så, när vi vet i våra tankar och drömmer att vi vill komma dit en dag, mer än någonting. Det finns en annan värld därute som bara kallar på oss och längtar efter oss. Men reglerna av lagar, ledare och orimliga orättvisor som håller oss kvar. Detta har gjort att vi inte har utvecklats under den långa tid. Från begynnelsen till nutid.