Optimism är viktigt; men realism behövs

Massor med optimister finns i världen, det är de som vi behöver allra mest bland alla pessimister som bosätter sig, i vårt samhälle och värld. Alla som fortfarande har hopp och lycka ser alltid en utopi att stäva efter. Det är likadant som man behöver någon som en förebild. Det är ljuset, skatten vid slutet av regnbågen, drömmen som man desperat suktar för att bli förverkligad.

Det låter verkligen som en ljuvlig syn och tanke. Men det kan bli lite fel på vad optimister tänker och pratar på deras sätt. På deras positiva sätt kan komma helt fel och hur de också försöker få andra att tänka som de gör. Det kan också bli helt fel. T.ex. om man tänker mixa ihop andras hatiska ord på sociala media till positiva ersättnings ord, det kan ändå skapa hat. Vilket kan sedan skapa ett hat som jäser, att om man inte kan nå fram sitt hat med ord, bygger sig hatet till fysisk handling istället. Eller om optimistiska föräldrar ger för positiva förslag till hur deras barn ska uppföra sig och behandla andra; ge en slängkyss till den som har fått titeln att vara "skolans loser". Eller pratar om positivitet i en del av skämt när andra råkar vara ursinniga, vilket kan leda till vrede och mordiska tankar blir handlingar.

Optimister är livsviktiga; det är sant, men de får aldrig glömma att världen är fylld av pessimister, som skapade dem på grund av deras egna problem, som innebär att de personerna aldrig kan bli som de riktiga optimisterna.

Sedan finns det optimistiska föräldrar till funktionsvarierade. De barn som måste leva på bidrag och inte kan jobba. Det värsta är att när människor känner att de funktionsvarierade vill utvecklas och har planer att göra det, då kan även föräldrar tro det värsta; bidragen slutar komma in och det blir trubbel. Sådana situationer kan mörkermåla även optimister för att de vet att det system som vi lever i kan göra allt för att slå sönder funktionsvarierades hopp. DET ÄR INTE RÄTTVIST!