Den konstnärliga geniets förbannelse

Det som jag har lärt mig mest i livet som en författare och en funktionsvarierad, det är att kroppen nästan aldrig samarbetar med oss, speciellt aldrig när våra sinnen vill göra något annat. Till exempel: Kroppen och hjärnan vill verkligen sova, det har blivit sent eller under situationerna som är stressiga i högsta grad, och du vill verkligen sova att du tillslut nästan kollapsar. Men sinnet säger istället till i en begär att vilja skriva, rita, måla eller läsa, en så stark känsla att den äter upp dig inifrån, men kroppen som ska följa med dig och utföra de handlingarna fungerar inte, det finns inte någon energi i den längre, vilket känns som rena tortyr.

Om det är detta som det är att vara människor, då är det inte konstigt att jag vill försöka göra allt, för att ändra hur vi är i det naturliga och vår utveckling. Det är det som gör att vi måste bota vår inspiration som är trög och dyker fram på de mest opassande tillfällena. Det är som att vi har blivit till robotar i historien, och det är inget positivt med det. Tekniken som kan komma med framtiden måste komma snart för att kunna rädda människor, inte bara för samhället och naturen utan även ifrån oss själva.